Frigör biogasens potential: En djupgående titt
Biogasanläggningar: Typer och underkategorier
Biogasanläggningar utgör ett viktigt gränssnitt mellan hållbar energiproduktion och avfallshantering. Genom att använda organiska material erbjuder dessa anläggningar en dubbel fördel: De minskar föroreningar samtidigt som de genererar förnybar energi från rester och förmodat avfall. Att förstå de olika typerna och underkategorierna av biogasanläggningar är viktigt för att navigera i landskapet av förnybara energilösningar.
Våtjäsning och torrjäsning
De två fermenteringsmetoderna
Biogasanläggningar kategoriseras ofta utifrån olika aspekter. Till exempel görs en åtskillnad mellan våtjäsning och torrjäsning. Under våtjäsning blandas det fasta materialet med en vätska. Den resulterande organiska suspensionen är vanligtvis flytande och flyttas med hjälp av pumpar. Vid torrjäsning packas stapelbar biomassa i en "lådjäskokare" eller "garagekokare" och besprutas sedan med en vätska (perkolatet). Perkolat som läcker ut från botten samlas upp och appliceras på nytt på toppen av biomassan. Detta underlättar jäsningsprocessen och möjliggör därför biogasproduktion. Denna typ av anläggning används inte i så stor utsträckning och används främst för jäsning av organiskt avfall som till exempel gröna sticklingar eller matavfall från hushållen.
Biogasanläggningar och anläggningar för biometan
Det är vad som kommer ut som är viktigt
En annan skillnad är biogasanläggningar kontra biometananläggningar. Båda anläggningarna producerar biogas. I biogasanläggningar (den vanligaste typen i Tyskland) bearbetas denna biogas lite och omvandlas sedan direkt till el och värme i en närliggande kraftvärmeenhet. I biometananläggningar bearbetas biogasen så grundligt att den - precis som naturgas - nästan uteslutande består av metan. Denna biometan kan därför matas direkt in i naturgasnätet där den kan transporteras och förbrännas där energin behövs.
Avfallsanläggningar
Förnuftig användning av organiskt avfall
En annan vanlig klassificering är baserad på den biomassa som används. Man skiljer mellan samjäseringsanläggningar eller avfallsanläggningar och anläggningar för förnybara material. Termen "samjäseringsanläggning" går tillbaka till de tidiga dagarna av biogasboomen i Tyskland. Lantbrukare byggde system där de ville generera och använda den energi som fortfarande fanns i gödseln i form av biogas. De insåg snart att de kunde producera mycket mer biogas om de även tillsatte cosubstrat till gödseln, t.ex. matrester, spannmål eller organiskt avfall. Detta gav upphov till termen samjäseringsanläggning för biogasanläggningar som jäser industriella restprodukter och avfallsmaterial samt jordbruksavfall som flytande gödsel och dynga. Allt eftersom tiden gick minskade andelen av dessa jordbruksbaserade biogasanläggningar som jäser avfallsmaterial kraftigt. Istället byggdes många industrianläggningar för hantering av kommunalt avfall, handelsavfall och industriavfall. Under denna utveckling kom begreppet "avfallsanläggning" att användas för biogasanläggningar där organiskt avfall rötas.
Växter för förnyelsebara material
Vilka är de och vad skiljer dem åt?
Begreppet anläggning för förnybara material kommer från en period då regeringen beslutade att främja jäsning av förnybara material, såsom energigrödor i synnerhet. Förutom jordbruksavfall får dessa biogasanläggningar endast jäsa förnybara råvaror. Jordbruksavfall är vanligtvis stallgödsel och flytande gödsel. Typiska förnybara material (energigrödor) är:
- majs och gräsensilage,
- GPS (helsädesensilage)
- grödor som potatis och rovor etc. förutsatt att de inte är/var avsedda för livsmedelsproduktion.
Den här typen av växter är utbredd i Tyskland. De är föremål för särskilda regler och bidrag som omfattas av lagen om förnybar energi (EEG). För många jordbruksföretag utgör de en rimligt förutsägbar och tillförlitlig inkomstkälla.
